Den nationalromantiska karelianismen

Som begrepp skiljer sig sålunda den finska realismen i mycket från vad man i allmänhet avser med denna term i konsthistorien. Speciellt det samhällsengagemang som ofta förknippas med realismen var mindre i Finland. I Finland som främst var ett landsbygds- och jordbruksland fanns ännu inte sådana storstäder med förslummade utkanter, som realismen hade kunnat stå upp till kamp mot. Det fanns ej heller fabriksanläggningar med förtryckta arbetare, som man kunnat skildra. Även konsten var ännu så famlande, utan självsäkerhet, att den inte hunnit bli akademisk. Konsten i Finland hade fortfarande sin stora allmänt omfattade samhälleliga uppgift, det var den fosterländska väckningens era.

Efter det friluftsmåleri som trängt sig in i 1880-talets verklighet och ofta strävat till objektivitet följe en riktning, med en benägenhet för subjektivitet, romantik och mystik. Nationalromantiken som utformades som en fortsättning på det nationella väckelsearbetet var ett starkt, allt omfattande fenomen, som hos många av tidens konstnärer fogades till tidigare måleri. Det egna landets fornhistoria, folkkonst, Karelen och Kalevala inspirerade konstnärer inom alla områden. I Karelen fortlevde ännu det fornfinska, ofördärvat och äkta. Där fanns kalevala-tiden med i vardagssysslorna, där kunde det hända att bondvärdinnan förde boskapen på bete läsande besvärjelser ur Kalevala. Karelianismen representerar i Finland det starkaste uttrycket för den nationalromantiska riktningen. Kalevala, som 1860-talets Finland och R.W. Ekman ännu ej lyckats illustrera, betydde för 1890-talets konstnärer en djup inspirationskälla.

Den nationalromantiska karelianismen