Symbolismen

Finland berördes intimt av 1890-tals symbolismen. Bland finska konstnärer fick dess idéer genklang på många olika sätt och på olika plan. Den symbolism som byggt på nationalromantisk grund hade i Akseli Gallen-Kallelas konst gått en egen linje, en på finsk mytologi och mystik baserad saksymbolik såsom i Lemminkäinens moder eller i Brodermördaren.

Den pariscentrerade symbolismen som leddes av Magnus Enckell (1870-1925) hade däremot sina rötter i internationella källor. Drömmen om en fjärran, ren, avlägset skimrande, men trots det absolut verklig ide förde de symbolistiska konstnärerna in på nya banor, som avvek från realismen. Konstnärens dröm var att skapa ett mysterium, vars lösning betraktaren skulle finna genom de vaga antydningar konstnären gett. Konstnärerna tärdes av en längtan efter en ny, främmande, överjordisk skönhet, de skulle vara vägvisare vid livsdjupens rand. 90-talets skönhet var glödande och melankolisk, nära olycka och misströstan.

En anda som värderade det skapande jaget och erkände undermedvetna krafter fick 1890-tals konstnärer att sätta sig in i den svenska 1700-tals teosofens Emanuel Swedenborgs läror om den översinnliga värden, pröva på spiritism, läsa Charles Baudelaires dikter och lyssna på Richard Wagner. Tidens symbolism krävde engagemang och beläsenhet, att man lät sig ryckas med av helt främmande krafter.