Den rena palettens tid

Men knappt hade man i Finland blivit övertygad om att landets konst var särpräglad och högklassig, då nya riktningar tvärt förändrade bilden av den europeiska konsten. 1900-talets början var en betydande brytningstid. Mycket av det som nyligen uppstått föråldrades snabbt. De franska expressionisterna, fauvisterna väckte förargelse, och mer förändringar förde kubisterna med sig. De traditionella skönhetsvärdena inom konsten, harmoni, samklang, balans fingo nytt innehåll.

Finska konstnärer som blivit bortskämda av framgången på världsutställningen i Paris höll sig borta från dessa nya riktningar inom den kontinentala konsten. I spetsen för konsten stod samma personer, som bidragit till framgången och styrkan i landets kulturliv. De hade inga skäl att ändra sin linje. Allt var väl.

Desto större blev bakslaget då Finland åtta år efter världsutställningen i Paris år 1900, åter presenterade det bästa det förmådde i Paris. Kritiken var inte helt utdömmande, utan ännu värre: endast artigt intresserad. Mottagandet var totalt renons på den entusiasm som man optimistiskt väntat sig skulle upprepas. De franska kritikerna stod främmande inför de finska konstnärernas allvar, litterära bindning, mörkret och bristen på glädje. Där fransmännen själva exploderade i färger och former, reflekterade och annoterade finnarna, enträget, ärligt och orubbligt.

Det mottagande som utställningen rönte fick landets konstnärer att ompröva situationen. Den nya tidens profeter blev arkitekterna Sigurd Frosterus och Gustaf Strengell med internationella kontakter och färgteorier som rättesnöre. Regnbågsfärgerna, den rena paletten, kännedom om färgteorier och ett djärvt anpassande

Den rena palettens tid